Han är så lycklig här

Som några av er kanske minns, så bodde vi i stan ett tag för fem år sen. Vi tyckte att det var mest praktiskt då, eftersom jag ville vara nära mamma som behövde ganska mycket hjälp och sällskap då.  Vi hyrde ut vårt hus, och hade väl inte riktigt bestämt oss för hur vi skulle göra med det. Sen flyttade vår hyresgäst ut, och vi höll precis på att installera ny panna i huset så vi bestämde oss för att flytta tillbaka. Vi ville inte att huset skulle stå tomt, och vi visste att vi inte skulle få mycket för det om vi sålde. Mamma hade dött tidigare samma år, så för hennes skull behövde vi inte bo i stan.

Men det blev mycket då på en gång, och jag kraschade ihop och blev sjuk. Då passade det egentligen riktigt bra att bo i huset. En egen liten värld där jag fick vara i fred med min sjukdom. Det behövdes just då. Planen är nog att vi ska tillbaka till stan när vi blir lite äldre, men än har vi ingen brådska.

Och så är ju Zappa så lycklig här! Så länge han lever är det absolut här vi ska bo. Tänkte på det igår, när han nosade omkring ute på sin inhägnade gård och letade reda på en groda som han sen åt upp. Eller när han ligger på trappan och spanar och småskäller åt folk och fä som far förbi ute på vägen. Och när husse och han kastar boll och han får springa och jaga den. Inte skulle vi kunna flytta med honom till en lägenhet i stan.

Sen, om förhoppningsvis många, många år, när Zappa är borta säljer vi huset för typ tomtpris och packar iväg oss till stan. Och tar vi nån till hund sen, så får den bli en stadshund redan från liten.

Men nu är vi lyckliga här.

Han är lycklig här.