fredag 11 november 2011

You and I

Känner att det här är dagen när det passar att sätta det här "till pappers".
Idag när jag sitter här och saknar honom, och kommer att göra så hela dagen.
Kungen och Silvia får faktiskt slänga sig i väggen med sitt "klick", för oss sa det allraminst "KABOM!!"
Fast jag fick ju ta första steget innan han fattade :).

Jag hade haft några riktigt horribla månader i mitt liv. Det började med att vårt hem brann och vi var tvugna att flytta till ett höghus i stan medan vårt hus byggdes upp igen. I samma veva tog ett distansförhållande som jag hade haft slut (ingen överraskning där, det hade varit på upphällningen ett tag). Men allt det här och Edgars svininfluensa som dök upp efteråt gjorde att jag (vi) mådde rätt så taskigt. Edgar var otrygg och ledsen och det gjorde förstås att jag också var ledsen. Men livet fortsätter, det gör det ju alltid, och så småningom började jag återhämta mig. Så kom jag på att jag skulle börja återställa min boksamling. Att jag skulle försöka få tag i de böcker av mina favoritförfattare som förstörts i branden.
Så jag gick till Mikaels antikvariat :). Och jag gick dit igen, och igen, och varje gång vi pratade med varandra insåg jag mer och mer att där hade jag mannen jag sökt i så många år. Jag märkte att vi tänker lika om det mesta, vi gillar samma böcker, samma musik, vi reser inte, vi vill helst bara vara för oss själva och ta det lugnt osv, osv.
Allt stämde. Precis allt.
Så en vacker dag tog jag mod till mig (efter att ha funderat på det hela sommaren) och frågade om han har lust att hänga med ut på en öl.
Och han sa ja!!!!
Och igen stämde allt.
Tre veckor senare var vi förlovade, och tre månader efter det gifte vi oss och flyttade ihop på riktigt.
Vi kunde bara inte låta bli.
Och så ska det ju vara, man ska vara ihop för att man bara inte kan låta bli.
Sen dess bara njuter vi, av varandra, av hemmet och av att vi har en sån härlig familj:).

Det var ju helt otroligt att det funkade så bra med kidsen också.
Båda två är så lyckliga och glada:).

Ibland har man tur, men man måste nog hjälpa till lite själv också.
Och man måste våga.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar